I går den 6/5 2014 sprang jag vårruset för första gången i mitt liv. För vissa kanske detta inte är stort men för mig var det. Jag har tränat länge för att kunna bli i en sådan bra form så jag ska kunna klara så länge som möjligt utan att bli trött.
Formen jag hade igår var underbar! Jag laddade med att käka lite potatis, sås och två köttbullar, banan och vaniljkvarg och blåbär. Kroppen mådde bra och mitt psyke var i topp. Många klagade även på vädret som var igår. Det var friska vindar, mulet och ostadigt. Innan starten var det uppvärmning för alla. Vilket gjorde att man blev på topp då solen tittade fram och att där var många som var glada och possitiva. Vid start linjen var pulsen hög, men det gällde bara att försöka tänka att starta långsamt och sedan försöka ösa på och ge järnet i mellan åt. Jag kände mig inte så trött och jag kände att jag hade kontrollen över min kropp och andningen. När jag kommit 3 km tittade jag upp och blev helt paff, jag var inte trött och jag hade klarat så långt! Det taggade mig mer och jag kände att detta klarar jag ju av utan några problem! När jag såg målet kändes det som om jag hade mer att ge, jag gav det sista och kutade in i mål. Jag var så lycklig att jag hade klarat detta, men dock viste jag inte min tid. Jag skyndade upp med telefonen och såg förvånansvärt att jag var uppe på 31 min!! Jag s:tannade klockan på 31:08 men jag var i mål på 31:00 egentligen (tog lite tid innan jag fick upp mobilen).
Josefina (en klasskompis) frågade mig innan loppet vad jag trodde att jag skulle hamna på eller vad vill du hamna på? I och med att jag inte tagit tid när jag sprungit på 5 så viste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Jag visste att jag sprang 4 km på ungefär 23 min. Mitt svar blev att så länge jag kommer på 40 -45 så är jag supernöjd, men jag vill inte hamna på 50 min bara för då ansåg jag mig själv som att jag inte hade tillräkligt bra kondition än och att jag verkligen inte gett allt jag kunnat.
Att hamna på denna tid var ett bevis på att denna tjej har gott från att vara sunk till hunk. Jag är inte supertränad, men det jag menar är att jag har lagt om min kost, jag tränar och jag har kämpat så länge med att kunna göra något som verkligen visar att jag klarar av. Jag kände igå att detta är något jag vill göra, jag har gjort rätt val i mitt liv, jag är stolt för den jag är och jag har kämpat hela vägen för att bli den jag är i dag.
I går var även mina kära klasskamrater med och bidrog med en rolig och mysig dag. Alla verkade ha roligt och jag hade en supermysig kväll! Tack tjejer för att ni finns! Kramar och gött kämpat allihopa!
